S C E N E K U N S T
Kritikk Debatt Intervju Nyheter Kalender Musikk Dans Teater Opera Kunst Politikk
Stina Nyberg – 20. mai 2016

Sjuk förvaltning

Stina Nyberg med Samlingen


Publisert
20. mai 2016
Sist endret
26. mai 2023
Tekst av

Debatt Dans

Nytt magasin Lørdag den 21.5 lanseres det nye magasinet KOREOGRAFI. KOREOGRAFI er et nytt magasin som består av tekster skrevet av nordiske aktører innen dans og koreografi, både enkeltstående bidrag, samtaler og intervjuer. Magasinet er intiert og redigert av Solveig Styve Holte, Ann-Christin Berg Kongsness og Runa Borch Skolseg og lanseres på Dansens Hus. I anledning lanseringen har Scenekunst.no fått publisere en av tekstene.

Stina Nyberg bor i Sverige, der hun arbeider med dans och koreografi. Arbeidet hennes tar utgangspunkt i et feministisk syn på kroppen: på dens sosiale, biologiske og politiske konstruksjon og evne til å bevege seg. Hun inngår ofte samarbeid med andre, bl.a. som del av gruppen Samlingen, og betrakter måten det arbeides på, som en viktig del av det kunstneriske arbeidet. Nyberg arbeidet for tiden med forestillingen Shapes of States, om relasjonen mellom en sunn kropp og et sunt samfunn. Parallellt med sitt koreografiske arbeid deltar Nyberg i det ettårige programmet Critical Practice – Made in YU, en plattform for skriving og diskursive metoder innenfor det koreografiske feltet.


Del artikkel
https://scenekunst.no/sak/sjuk-forvaltning/
Facebook

Lørdag 21. mai lanseres det nye magasinet KOREOGRAFI. I den anledning publiserer Scenekunst.no en av tekstene i magasinet. Stina Nyberg skriver om det motsetningsfylte i å forvalte egen kreativitet som dansekunstner i dagens samfunn.

Mitt namn är Stina Nyberg och jag ser lite dåligt. Jag hör dåligt på mitt högra öra också och inuti det har jag ett sår som hela tiden börjar blöda för att jag pillar på det. Jag lider av lätt skolios vilket innebär att min rygg kröker sig på fel plats. Ett av mina ben är längre än det andra. Jag har rosacea, en hudsjukdom som gör att jag rodnar när jag blir varm eller kall eller om jag dricker rödvin eller gör något annat som kan uppröra mitt ansikte. Då och då tappar pH-värdet i min fitta balansen och då börjar den lukta rätt illa. Jag har blodfobi. Särskilt rädd är jag om jag går på bio och framför allt om det innefattar långsamt våld mot genitalier. Då svimmar jag direkt. Jag har lågt blodtryck. Jag har fortfarande tandställning på insidan av överkäkens tänder.

Det här är jag och några av mina brister. Två nätter innan deadlinen för en publikation sitter jag här och skriver ner några tankar om hur jag blir sjuk av kreativitet, och att jag kanske inte har något emot detta. Jag sitter vid ett köksbord i någon annans lägenhet som en vän till producenten på teatern jag jobbar på just nu har hyrt åt mig. Jag är koreograf, jag sitter framför min skärm, och jag äter flingor som om det vore godis för jag är för trött för att gå ut och köpa riktigt godis och dessutom är jag upptagen med att tänka kreativt om hur jag skriver. Jag tror att jag håller på att få en förkylning.

Är dagarna förbi då den melankoliska, hysteriska eller hypokondriska ansågs vara konstnärligt produktiv? Har kreativitet blivit en sådan inneboende del av samtida västerländskt kapitalistiskt liv att min individuella kreativitet är en för stor ekonomisk tillgång för att jag ska ha råd att hålla det utanför mitt arbete? Och om kreativitet har blivit normen inom mitt arbete, kan sjukdom och andra störningar ses som hälsosamma symptom?

Mitt arbete som koreograf består till 50% av kreativitet och 50% av förvaltning. Det tråkiga är att förvaltningen oftast kommer först. Med förvaltning menar jag all organisering jag utför i syfte att det kreativa arbetet ska äga rum inom mer eller mindre betalda arbetstider. Det rör sig om telefonsamtalen, mejlen till samarbetspartners, ansökningsskrivandet, budgetberäkningarna, rapporten till a-kassan, rapporten till bidragsgivarna, teknisk specifikation till teatern, presentationen för referensgruppen för turnénätverket. Allt det där. Men om jag inte lyckas organisera mig själv och andra så pass att jag skapar en struktur, en tid och plats där saker kan hända på ett organiserat sätt, så når jag aldrig fram till kreativiteten. (Om jag arbetade omvänt, och började med kreativiteten, undrar jag om jag helt enkelt skulle lämnas utanför det ekonomiska systemet.) Jag är kreativ med en mängd saker jag gör i mitt liv. Men så fort jag börjar berätta om dessa för folk så säger de att jag skulle kunna få ett kulturbidrag för det där. De menar väl. Och jag köper det. Och jag ansöker om bidraget. Och jag organiserar mitt konstnärliga liv, om och om igen.

Jakten på mer och mer kreativitet, åratal av undersökande av metoder och procedurer för att skapa koreografi, strategier för mer eller mindre intuitiv dans, att göra ingenting på ett intressant sätt, det återkommande pratet om hur allt jag gör – från att prata till att dricka till att fortplanta mig – redan är en handelsvara. Hur kreativiteten bara är den motor som snurrar hjulet snabbare och snabbare till dess att jag kraschar in i väggen och blir utbränd. Allt det där. Allt det där. Jag hör allt det där, ibland tror jag på det och det får mig att tänka ännu hårdare på hur jag kan skapa något utanför kreativiteten som jag känner till den. Jag börjar bli riktigt less på det. Och sen, då kommer kritiken av kapitalistkritiken och rädslan för politisk depression och apati. En förståelse för att en sådan beskrivning av livet, en beskrivning som inte lämnar någon som helst plats för något riktigt nytt att hända (och där kreativitet är ett fult ord) fungerar passiviserande. Det finns inget rum för motstånd. Inget behov av aktion. Och jag tänker, hur kan jag öva mig ur en politiska passivitet orsakad av obligatorisk kreativitet, av förkroppsligad kapitalism, av själv-kontroll? Hur kan jag av-kontrollera mig själv? Så, jag tar på mig mina joggingbyxor och går till gymmet. Mina situps är ett symptom för det självkontrollerade kreativitetskrav som behåller mig som potential, som löfte. Jag vet att jag alltid och på alla sätt, kan bli bättre och att jag aldrig nånsin är tillräcklig. Så folk tränar sig vältränade. Vi blir politiskt vältränade. Och koreograferna jobbar på. Jag, koreografen, jobbar på.

Jag koreograferar på en rörelseterapi mot passivitet. Jag skapar en somatisk praktik som materialiserar känslor. Jag gör en pausgympa för arbetare. Jag är i alla fall kreativ och jag vet samtidigt hur jag ska vara kritisk mot kreativitet. Så jag är lite deprimerad också. Men att vara kritisk och kreativ lönar sig så jag är belönad och statsunderstödd. Så jag har det bra, faktiskt. Jag har en lägenhet, en partner och semestrar som inte är betalda men som inte heller kostar något. För jag har en kompis i Barcelona.

Det är härifrån som jag fortsätter skiva i förhoppning om att kunna skriva mig själv utanför ramarna för det jag redan vet. Och genom rörelseterapi och kritisk reflektion så inser jag att ett sjukdomstillstånd är helt normalt. Det är helt enkelt den rimligaste reaktionen på samhällets tillstånd. Så då tänker jag; Ok, om samhällskroppen är rubbad så är kanske att vara sjuk ett hälsotecken? Sjukdom kanske är ett sätt att ta sig utanför det rådande samhället? Och jag tittar på mig själv och andra, med våra sjukdomar och krassligheter och latheter och symptom och försöker tänka att där, i det ohälsosamma, kan jag vila.

Så jag vilar i några minuter. Hittar en avlägsen tröst i utanförskapets näste.

Men jag störs av en obekväm känsla av att må alldeles för bra för att ha någon aning om vad det faktiskt betyder att vara sjuk. Det är inget romantiskt i att vara sjuk, inget coolt i smärta. Att vara sjuk gör ont, ibland dödar det, och dessutom kommer alla andra tycka att du är äcklig. Det finns ingen social acceptans mot kroppsvätskor som flödar på ställen där de bör tyglas. Och inuti, någonstans inuti mig, svävar en misstanke om att det är något bisarrt i den här dubbla vändningen. Det är något bisarrt i att spendera så hårt arbete på att nå till den plats där jag tillåts vara kreativ bara för att sedan tröttna på det konstanta kravet på kreativitet, och att vända mig från det och mot en obekväm hyllning av lathet. Är att vara sjuk verkligen ett så bekväm plats att befinna sig på?

Visst, där förväntar ingen sig kreativitet (det finns inget innovativt och kreativt att tjäna på), inte potential (du är inte ett löfte om en ljus framtid), och inte självkontroll (för du styrs av cancern), men förväntas något överhuvudtaget? Förutom vad det inte är, vad är det?

Så befinner jag mig åter på en historisk linje av balanserande mellan polariserade dikotomier. Den sjuka och den friska. Den aktiva och den passiva. Den produktiva och den konsumptiva. Och när kravet på obligatorisk hälsa, på löftesrika, välmående och vältränade kroppar, blir för mycket för mig så blir allt jag kan se, från min kritiska ståndpunkt, den andra sidan. Det är sjukdom. Jag kan bara se från min position som den som redan är frisk. Men vi föds inte friska, vi blir friska. Att vara frisk är inte ett naturligt tillstånd som vi förtvivlat faller ifrån, eller håller distansen från med hjälp av kritik. Vi var inte friska då och vi är inte sjuka nu.

Jag ska försöka att tänka på det som redan existerar. Det sjuka och det friska och alla de kladdiga gråzonerna av allergier och förkylningar, av koncentrationssvårigheter och svepskäl. Susan Sontag säger att sjukdomens kungarike är ett rike dit vi alla kommer att gå. Att vara frisk verkar inte längre definieras genom frånvaro av sjukdom utan som ett ständigt självförbättrande projekt. När hälsa blir en fråga om att kultivera kroppen, en aktivitet som handlar om att skapa ett jag som alltid kan bli bättre och där bara jag kan säga om jag är tillräckligt bra kommer jag aldrig att vara helt frisk. Och samtidigt finns det ingen annan att skylla på än mig själv. Är jag säker på att jag är mitt bästa jag?

Skulle jag inte kunna bli ännu bättre, friskare, starkare? Eller bara lite mer avslappnad? Att vara o-sjuk är något annat än att vara frisk. Sjukdomens kungarike är en socialt konstruerad monarki.

Det fanns en tid när den tuberkulösa var en intellektuell i offentligheten. När en släng av hypokondri var en passande manlig accessoar och melankoliska kvinnor målade fantastiska målningar som ”upptäcktes” många år senare. Det fanns en tid när flickor uppfann anorexia som en förevändning för att ha fritid, och för att kunna hålla borgerliga krav stången för att kunna leva för sin konst. En diet är ett utvecklat system för självkontroll, en ständig jakt efter välmående och personlig förbättring när livet levs som ett löfte. Det här är en tid när kulturarbetare springer snabbt. Håller uppe farten med korta (men inte särskilt destruktiva) utbrott av kriser, tills dess att de går in i väggen. Mitt arbete som koreograf är 50% hälsa och 50% sjukdom.

Den kreativa personen brukade vara sjuk. Åtminstone den rika och hyfsat erkända personen. Hon brukade sitta i sin säng och måla med vattenfärg, vara en gentleman med hypokondri eller en bohemisk besserwisser med lera på fingrarna. Nu är den kreativa personen vältränad. Åtminstone den rika och hyfsat erkända personen. Jag vill ha min fritid tillbaka. Jag vill aldrig att de aktiviteter som äger rum utanför arbetet ska bli del av arbetet. Min fritid kommer aldrig att passa in i ditt projekt. Mina sit-ups kommer inte att göra mig mer stark för din produktions skull men du kommer heller aldrig att kunna hindra mig från att njuta av dem, varken min fritid eller mina sit-ups, för de är mina. Mina att dela med vem jag vill. Oavsett hur kreativt ditt projekt organiserar sig runt min fritid kommer jag att vägra ge efter. Min morgonjoggingtur kommer aldrig att nå en deadline och den kommer aldrig att vara en intressant process. Och om jag inte får tillbaka min fritid, om vi inte kan dra gränsen mellan arbete och fritid i syfte att bevara kreativitet från arbete, så vill jag återta kreativiteten. Kan vi ta tillbaka kreativiteten från stigmat av en obetald, självlärd hemslöjdskonstnär likaväl som från den självorganiserade entreprenörens karriär? Vågar jag vara kreativ och kan jag undvika att vara det för kreativitetens egen skull? Jag vill varken ha cred för att jag är kreativ eller undvika att vara kreativ. Jag vill bara ha kreativiteten tillbaka.

Om du har ett jobb med ett kreativitetskrav så borde du sjukanmäla dig. Och om du inte har någon semester för att inte du har något jobb att vara ledig från, eller ett jobb utan arbetstider, så ring någon annan och säg till dem att du är sjuk idag. Ring din lärare, ring din arbetsgivare, ring facket, ring dina barn, ring arbetsförmedlingen, ring teatern, ring kyrkan, ring din hund och säg att den kan dra runt på gatan själv idag. Förlåt, men idag är du sjuk och du har inte planerat att bli friskare inom någon förutsebar framtid. Sluta försöka bota något, sluta försöka kuratera något. Sluta försöka lugna ner psykets oroligheter. Sluta förvalta din kreativitet. Ring mig och säg att du inte kommer att klara av arbetets i tid för du lider av kreativitet, av den dåliga sorten.


S C E N E K U N S T
Utgiver

Scenekunst.no A/S Scenekunst.no er en redaksjonelt uavhengig nettavis for profesjonell scenekunst og tilhørende kulturpolitikk. Vi følger Norsk redaktørforenings redaktørplakat.

Scenekunst.no er medlem av Norsk Tidsskriftforening. Scenekunst.no er støttet av Norsk kulturfond. Fra 2016 er tidsskriftet organisert som et almennyttig aksjeselskap med NTO, DTS, NSF og NoDA som eiere og bidragsytere. Fagforbundet Teater og Scene gir også årlig støtte.

Redaksjonen
Annonser

Vil du annonsere på scenekunst.no?

Kunnskapsmedia AS Sture Bjørseth +47 954 36 031 annonser@scenekunst.no