Prosjektet KEDJA Writing Movement løper fra 2012 til 2015 med mål om å styrke den kritiske diskursen om og rundt dans, kunstnerisk utviklingsarbeid, dansens synlighet i offentligheten og dansens kommunikasjon med publikum.
Prosjektet er ledet av Danseinformasjonen. Det innebærer også oppbygningen av et nordisk-baltisk nettverk, og er støttet på overordnet nivå av EUs Kulturprogram, Kulturkontakt Nord og Nordisk kulturfond samt av flere nasjonale fond i deltagerlandene.
Scenekunst.no publiserer et utvalg av tekstene i prosjektet.
– Om vi ser på mobilitet i vår tid och värld utifrån ett koreografiskt perspektiv – kan det hjälpa oss att hantera eller förstå den, spør danser, koreograf og kurator Rebecca Chentinell i denne teksten fra prosjektet Kedja Writing Movement.
Ingen tid har varit rörligare. Mer flexibel eller mobil. Aldrig tidigare har vi kunnat röra oss lika snabbt och lätt mellan olika platser, städer, länder och kontinenter eller i en oändlig virtuell värld fylld av information om och från världens alla hörn. Men vad innebär denna globala rörlighet – i livet och för rörlighetens konst, koreografi?
Det är ingen hemlighet att mycket av rörligheten idag har kapitalistiska eller kommersiella motiv med intention att skapa tillväxt. Vi ingår med- eller motvilligt i det konstanta maskineriet och flödet av varor och valutor. Mycket av rörligheten ägs och styrs således av den kapitalistiska samhällsordningen där vi som medborgare ingår. I kombination med kapitalismens utveckling bidrar bland annat rörlighetskonjunkturen till en ofantlig exotifierings- och semesterkultur. Exploateringen som denna typ av resande medför producerar också en parallell idé om en modern ockupation, likt en uppdaterad typ av kolonisering. Borde vi inte fråga oss vad dessa nutida rörelsemöjligheter betyder och har för konsekvenser? Finns det några alternativ? Vilken annan rörelse är möjlig?
Medborgare i Sverige och EU, därtill inkluderade i Schengenavtalet, ingår i en rörlighetszon. Omsluten av den är det lätt att aldrig behöva bekymra sig över sin geografiska rörlighet. Utan några särskilda formaliteter går det som EU-medborgare att resa till och stanna i EU:s alla länder. Oftast tillåts tillträde till länder även utanför rörlighetsunionen med eventuell tidsbegränsning.
Men att gränser omdefinieras, flyttas eller innefattar en större geografisk yta betyder inte att de inte längre existerar eller inte borde trotsas.
För dem som inte innefattas i rörlighetszonen är restriktionerna både inom och utanför EU desto hårdare. Landsgränserna gör sig ofta påminda både vid utresa ur hemlandet och vid inresa i ett annat land. I vissa fall finns dessutom virtuella kontroller som begränsar informations- och kommunikationsflödet och styr både självbild och omvärldsbild.
Väl på legalt besök i rörelsezonen innebär vistelsen inte samma frihet som för dem som fullt ut inkluderas däri – varje ny plats måste uppges, boendeadress och kontaktperson, intyg från arbetsgivare, hur mycket pengar den resande har med sig etc.
Frihet och obegränsade valmöjligheter, tryckfrihet, yttrandefrihet och jämställdhet är något som de flesta önskar sig och som borde vara självklart i ett nutida och utvecklat samhälle. Flykt från diktatur, krig och orättvisor (såväl som från demokratier där en rättvis prövning inte kan utlovas) för både överlevnad och bibehållna politiska eller ideologiska övertygelser blir således en logisk följd.
I en tid då vi inom den fria rörligheten översköljs och praktiskt taget paralyseras av information och valmöjligheter, rör sig andra i gråzoner och balanserar på gränsen mellan länder eller samhällsskikt. Att finna sig i ett ständigt kringresande (såväl frivilligt som ofrivilligt) slutar dock aldrig att vara omstritt, och att ”klassas” som kringresande och dessutom registreras enligt termen är lika olagligt som ogynnsamt.
Inom konstscenen, särskilt dans och koreografi, uppmuntras och inordnas ens konstnärskap i ett konstant mobilt tillstånd styrt av bidragspolitik, samproduktionssystem, utlandsresidens, utställningar, föreställningar och festivaler. Det är närapå omöjligt att leva på sin konst utan att också ingå som medspelare i ett flexibilitetsspel med internationell spelplan och strategi. Det kan vid första anblicken verka som ett glamoröst turnéliv men är oftare ekonomiskt påtvingat än självvalt. Att ständigt befinna sig i rörelse försvårar dessutom det konstnärliga arbetet med just rörelse, eller att överhuvudtaget skapa en grundad produktion, och genererar snarare rotlöshet och förvirring än modifiering. Den internationaliserade marknaden ger också mer makt till institutioner vilket i slutänden innebär en begränsad konstnärlig frihet som varken sätter konsten eller konstnärerna i fokus.
Sedan en tid tillbaka ges även särskilda anslag till utbytesprojekt med länder som ur olika politiska perspektiv anses behöva konstnärliga utbyten med verksamma från mer ”moderna” länder. Därmed främjas ett slags kulturellt biståndsarbete (fastän det konstnärliga utbytet oftast sker likvärdigt även om intentionen var en annan ur bidragspolitisk synvinkel) – en medveten eller omedveten imperialism. Det finansiella biståndet som ett internationellt samarbete medför för utländska medverkanden och samarbetsparterna kan dock inte förringas. Samarbetet kan även möjliggöra en ingång till större (om än illusorisk) frihet och rörlighet, för en begränsad tid.
Men varför premieras konstnärliga projekt av nomadisk struktur och en kringresande livsstil för konstnärer medan andra tvingas eller ”räddas” bort från ett kringresande levnadssätt? Och varför, särskilt i en tid av rörlighet, anses kringresande som ett skällsord?
Ett presumtivt svar skulle kunna vara att ett rotlöst kringresande i generell bemärkelse försvagar en människas ställning i den övergripande samhällsstrukturen. Att befinna sig mittemellan (länder, myndigheter etc.) är i det ena fallet, nomad, ogynnsamt ur regeringssynpunkt eftersom det försvårar kontrollen av dessa medborgare. De anses inte bidra till samhället i enighet med gällande normer, liksom flyktingar i stor utsträckning anses som en samhällsbelastning innan de integrerats fullt ut och bidrar till det rådande systemet.
I det andra fallet, konstnär, är en försvagad samhällsställning i stället något ”gynnsamt” (statligt betraktat) då konst potentiellt sett har ett kritiskt förhållningssätt till samhällsstruktur eller aktuella politiska frågor och samtidigt möjlighet att bilda opinion.
I dagens marknadsekonomiska nyttosystem ses konstnärlig verksamhet dessutom som en förlustaffär. En konstnär i oupphörlig rörelse mellan platser och kontexter utan möjlighet att etablera sig innebär sämre förutsättningar för både politisk och konstnärlig organisering – en preventiv metod som indirekt ”avväpnar” och censurerar konstens politiska och samhälleliga inflytande och betydelse, och försvårar konstnärskapets överlevnad.
Kultur både upprätthåller och förankrar våra traditioner, redan etablerade normer och överenskomna värderingar. Konstens uppgift är att se, förstå och föreslå något bortom de principer och gränser vi känner till. Att ge ett annat perspektiv på de mönster vi följer och befäster. Men vad betyder det att arbeta med och ifrågasätta rörlighet respektive gränser i dag?
Rörelsens konst, koreografi, är historiskt sett rotlös och omplacerbar per definition. Koreografin är rörelsen, förflyttningen, i rum och tid. I många hänseenden har anpassbarheten varit en nackdel och försvagat konstformen, men hypotetiskt finns det ingen bättre tid för koreografi att verka i än nu.
Samtidigt som dansen och koreografin är slav under tidens rörlighet tillhör nutiden också dansen och koreografin. En av dansens styrkor är förmågan att med en fysisk kropp insistera på någonting vid en specifik plats, på ett specifikt tillfälle. Koreografins fallenhet är att omorganisera och skapa en ny förståelse av eller förslag för rörelsen.
Om vi ser på rörligheten, mobiliteten i vår tid och värld, utifrån ett koreografiskt perspektiv – finns det metoder som kan hjälpa oss att hantera eller förstå dagens fria eller ofria rörlighet och hur vi skulle kunna omorganisera den?
Kanske kan ett sådant perspektiv öppna upp för att ställa frågor om både vilken konst och vilket samhälle som dagens rörlighet genererar. Vilken påverkan den har på omvärld, miljö och medmänniskor eller vad en fullkomlig gränsfrihet skulle innebära. Koreografi som konstform skulle med sin fördjupade inblick kunna leda och driva både diskursen och statuera praktiska förslag i ett medvetet förändringsarbete som både skulle gynna det egna konstnärskapet, konstformen och bidra till alternativa rörlighetsstrategier på ett globalt plan.
Även om fri rörlighet borde vara en självklarhet för alla, vilket är långt ifrån verkligheten, har konst och konstnärer aldrig låtit sig begränsas av vedertagna gränser, varken politiska, ekonomiska eller fysiska. Men gräset är oftast bara grönare på andra sidan för den som behöver en fristad.
Vi som befinner oss mitt i vad vi med dagens mått kallar fri rörlighet borde därför beakta vad rörligheten gör med oss och vad den skulle kunna göra för någon annan, men även vart vi tar vår tillflykt och varför. Vad möjligheten till rörlighet respektive den faktiska rörelsen över gränserna innebär. Vilken kamp vi kan föra, var vår rörelse kan generera mest förändring, och hur vi kan omorganisera rörligheten, där vi står.
Scenekunst.no A/S
Scenekunst.no er en redaksjonelt uavhengig nettavis for profesjonell scenekunst og tilhørende kulturpolitikk. Vi følger Norsk redaktørforenings redaktørplakat.
Scenekunst.no er medlem av Norsk Tidsskriftforening. Scenekunst.no er støttet av Norsk kulturfond. Fra 2016 er tidsskriftet organisert som et almennyttig aksjeselskap med NTO, DTS, NSF og NoDA som eiere og bidragsytere. Fagforbundet Teater og Scene gir også årlig støtte.
