26 januari

Hej.

😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢

Alexandra Loonin har öppnat dokumentet. Ebba Petrén har öppnat dokumentet. Sara Tuss Efrik: Möts vi längst ner då? Försvann ni? Vart försvann ni? Ebba Petrén: Vi är längst ner nu Sara. Sara Tuss Efrik: Ok! Hittade er. Ebba Petrén: På sid 230.

Jag är vinröd.

Jag är mörkblå.

Jag kan inte bestämma färg.

Man kan inte behålla sin färg när man skriver efter andra.

Färgerna kommer förvirra mig. Kan vi inte bara vara samma person idag?

Ja vi kör i svart.

Samma person låter bra.

Samma men oss själva. I sorg. Med flor. Och florsocker pga. semla.

Jag äter lussebulle och tänker på Lars. För jag gillar inte semlor.

Skönt att Stefan Löfven fortfarande lever i alla fall…

Ja det är ju skönt.

Jag blir bland annat så rädd för att Covid liksom bland annat dödar allt kul. Jag tycker det känns så ovärdigt honom att han skulle dö såhär. Som om han förtjänade något bättre än att vara ett par ynka månader – veckor? – från vaccinering. Tänkte att han skulle go down som en maffiaboss eller så. Något storslaget. Blir arg på döden å hans vägnar.

När jag får dödsbeskedet tänker jag direkt på min pappa. Han beundrar genier som jobbat på Dramaten. Jag skriver till pappa att det är sorgligt med Lars Norén. Han svarar att det var underbart när vi såg den tysta pjäsen på Elverket. Jag svarar med att berätta om när jag jobbade som publikvärd när de spelade Natten är dagens mor och Kaos är granne med gud som två akter på Stockholms stadsteater och att jag nästan varje kväll fick ta hand om folk som kom ut från salongen och behövde spy eller svimma. Flera gånger kom ambulans. Jag skriver till pappa att han betydde så mycket för folk. Han svarar med en bild på en dedikation han har från Lars Norén. Med glädje Lars Norén 12 januari 2017 står det. Handstilen är luftig. Är det dagboken frågar jag pappa. Nej i Efterlämnat från 2017 svarar han. Aha svarar jag.

<3

Vill höra mer om din tid som publikvärd. Hur var det att möta alla de människorna?

Det framkom att en anledning till de starka fysiska reaktionerna hos publiken var att det förekom en hel del blod i uppsättningen och det finns många som har blodfobi. När jag tänker på det nu tänker jag på att det är unikt att han var så älskad och så jävla rakt från avgrunden samtidigt. Psykologisk realism säger man. Psykologisk extremism passar bättre.

Psykologisk extremism, fint.

Jag minns inte så mycket av människorna i publiken mer än att det var en speciell känsla att titta dem i ögonen innan de gick in i salongen och veta att nu ska ni vara med om en hell ride. Och sedan minns jag ambulanspersonalen. För om någon svimmar ska man som publikvärd ringa ambulans. Man fick inte ha vatten med sig i salongen trots att akterna var långa långa. Det minns jag att många klagade på. Men sammetsstolarna tillät inte spill. Och jag var i en ålder då allting är lite extra upphöjt typ strax efter tonåren och jag tyckte det var hemskt vackert att folk blev hämtade med ambulans från ett möte med konst. Det tycker jag nog fortfarande förresten.

Vilket fantastiskt sätt att se på konst. Bli hämtade med ambulans för att man kraschat in i konsten. Ja. Så ska det vara.

Jag med. Jag tycker också det. Jag tycker det känns mänskligt.

Jag har en antecknings-flik i min mobil med citat från dagboken. Gick direkt till den när du berättade Stina. Önskar jag hade fler citat som inte bara handlar om skrivande. Det verkar vara det jag har sparat.

Jag läser hans sista dagbok just nu, eller den senast utgivna. Jag läser den när jag äter frukost. Mitt i all morgonstress tar jag en stund Norén medan jag äter mitt kokta ägg, sedan slungas jag tillbaka till stressen. Det känns overkligt att jag umgås så tätt med honom och lyssnar till hans röst varje morgon, och nu finns den inte längre.

Dagböckerna är långa. Ja dom är jättelånga. Jag läste den andra dagboken förra året och det tog verkligen hela året. Men jag tyckte så mycket om att läsa den. Blev aldrig less, behövde bara tid.

Man får veta vad han shoppar och att han sitter “stilla” i flera timmar i en fåtölj (mediterar han?) och vilka vänner han gör slut med och hur förtvivlad han blir när klädpaketet från Japan inte dyker upp.

Den där vardagen. Jag är så intresserad av vardagen. Jag vill veta vad alla gör i sin vardag. Jag är besatt av andras rutiner. Hur fixar dom livet?

Är det konstnären eller konstverket Lars Norén du sörjer? När du sörjer att inte få möta hans vardag längre? Det kommer aldrig komma fler dagböcker. Fast jag vill minnas att jag läst nånstans att dagböckerna om tiden med 7:3 tänker han inte släppa förrän efter sin död. Minns jag kanske fel då? Om det är så är det snyggt av honom.

Jag sörjer personen. Gubben. Farbrorn. Han som blir förälskad i unga kvinnor. Hur skör han är i sitt förhållande till yngsta dottern. Jag sörjer att jag aldrig får träffa honom på riktigt. Det har ändå varit en fantasi.

Jag sörjer bilden. Myten. Förebilden. Att det finns nån med mitt yrke som har sån status. Nån som alla kan referera till. En mittpunkt som inte vill vara det. Han är som väggarna runt ett rum.

Det var nåt jag skulle skriva här. Jag minns inte. Jo. Han har ju ett hus på Gotland. Han har inte råd att renovera nån veranda eller uthus eller var det var, för det skulle kosta 100 000. Han nämner pengar ofta. Att han inte har råd? Inte råd med kläderna han vill köpa, men som han köper ändå, så han har ju råd. Hur mycket/lite pengar hade han? Är han som vanliga kulturarbetare som det går lite bra för? Nej. Han är väl mer än så?

Det minns jag också från dagböckerna. Pengarna. Hela tiden pengarna. Han får in och spenderar på samma gång. Köper för dyra grejer. Måste sälja dagböckerna för att ha råd med saker. Som Kardashians.

Kräftor!

Power King!

Power Shrimp!

Haha som Kardashians. Ja.

Jag är också besatt av hur mycket pengar folk tjänar och vad dom köper och hur mycket det kostar. Jag vet inte vad som är rimligt att lägga pengar på. Jag måste förresten berätta om att jag hittat dom perfekta jeansen. Levi’s Ribcage Straight Ankle. Jag har letat efter dom perfekta jeansen i typ 30 år. Här var dom! Men Levi’s är dyrt. Men så har jag hittat värsta bra knepet! Jag har gått in i jeansaffären och provat ut storleken som passar. Bevakar modellen och storleken på tradera! Köper! Nu har jag två färger, senap och ljusjeansblått, jag vill ha en tredje, svarta. Och det blir ju lite dyrt i längden. Att köpa alla färger som finns i favoritjeansen. Så nu borde jag kanske inte köpa dom svarta ändå.

Jag tycker du ska köpa. Jag gillar att köpa saker.

Köp!

Jag älskar att köpa. Men just nu säljer jag så mycket jag kan. Ska flytta. Börja om på ny kula. Gör mig av med överflöd.

Skäms du för att du älskar att köpa?

Nej, jag tror inte det. Fast jag köper mycket i smyg så kanske skäms jag ändå.

Hur säljer du dina grejer?

Idag sålde jag en tv.

Vad köper du för nåt?

Jag köpte gardinskenor att sätta upp i sovrumstaket. Tror det gick på 4000 kr med gardinerna. Nu kommer dom inte passa i nästa lägenhet. Känns dumt.

Jag köpte ett tyngdtäcke för 2000 kr. Sen sålde jag det för 800.

Jag köpte en bil för 23 000 kr. Sen lagade jag den för 5000 kr helt i onödan. Och fick massor av böter, fler än jag vill erkänna.

Tyngdtäcken säljs så mycket på Blocket! Alla slutade samtidigt? Känna tyngd?

Men tjänar du jättebra?

Nej, jag tar från sparpengar och krisstödet från Sveriges författarfond.

Omg, har du fått krisstöd!

Jag fick i den där extra utlysningen av dramatikerstöd, men inte i det som kanske heter krisstöd.

Just det, men du är ju aktiv dramatiker, så kan söka sånt, hö hö

Mer eller mindre. Känner mig så oaktiv just nu pga. handlar på Marimekko istället för att skriva pjäs.

Jag läser er i smyg. När ni bekänner. Haha. Norénstyle. Love you.

<3

<3

Nu satte jag på Skuggpojkarna på teven hära…

Ge oss en replik!

Finns den på SVT?

(googlar Levi’s Ribcage Straight Ankle)

Är det nåt att kolla på när man är själv i ett hus och har slagit sig blå om ryggen?

Nu såg jag en skepnad i ögonvrån.

Där är du! Jag har letat dig Stina. Du försvann kände jag. Kan vi inte samlas på samma sida ett tag så jag får känna trygghet och lugn? Gäller dig också Ebba, kom ner till mig och Sara <3

Är det Ebba som är här? Alla är här men jag kallade just ner ALLA till sista sidan för jag fick ensamhetsångest. Kom ner till mig.

Nu tänkte ju jag komma upp till er för jag kände mig ensam! Men ok, kommer strax! Ska bara läsa ikapp det jag missat.

Vardagen är det bästa som finns. Så mycket mer skam i den än i våra mer dramatiska stunder. Så mycket mer kött och trött och människa. Hur folk tvättar sig. Hur dom värmer sin mat. Vem dom tänker på när dom passerar Ica. För ett par dagar sen såg jag ett klipp med en vuxen människa som berättar att han bajsar i papper som han håller i handen. Sen slänger han papperet i toaletten. Det var som att någon hade lärt honom det när han var liten, och han upptäcker att andra inte gör så för första gången under intervjun. Det var märkligt.

Jag älskar när man lärt sig nåt i barndomen och tror att alla andra gör samma sak, OCH SÅ GÖR DOM INTE DET. Min pappa sa att mjäll var djur. Tog jättelång tid innan jag fattade att det inte var så. Jag tror egentligen fortfarande att de är djur. Min pappa sa att det finns släntkossor. Pekade mot kullarna vi körde förbi med bilen och sa “vet du varför dom heter släntkossor? Jo för dom har kortare ben på ena sidan, så dom kan bara leva i en slänt. Annars faller dom omkull”. Sen sa jag det till min dagisfröken och förstod inte varför hon skrattade.

Jag trodde att de som satt i kyrkan hette publik och att man skulle applådera. Det skrattade mina föräldrars teatervänner åt. Jag förstod inte varför det var roligt. Ingen rättade mig och sa att det heter församling. De skrattade. Jag ville bara göra rätt.

Vi kanske måste plocka upp där han slutade?

Jag läser gärna era dagböcker.

Jag har skrivit en dagbokspjäs en gång men det var mestadels hittepå.

Tror du inte Lasse kryddade lite också? Det känns som att han inte gör det, men säkert skulle de han skriver om hävda att så är fallet. Jag tror han kryddar. Eller reducerar. Men helt klart fiktionaliserar han det när han börjar bearbeta böckerna, kanske inte så mycket, men lite. Men frågan är om han verkligen tar sånt stort kliv bakåt, om han har sån distans till det han skriver? När det är såna mängder text. När skulle han ha tid att fiktionalisera. Ja, jag vet inte. Men i slutändan måste det ju bli bra text, då skarvar man väl ändå. Han fiktionaliserar mellan fingrarna och tangenterna tror jag. Skriver han på dator? Jag hoppas han skriver på dator, hur gör han annars med allt material som ska skrivas in en gång till. Han skriver på skrivmaskin. Aha. Det vet jag. Har sett en bild på maskinen som står i ett annars tomt rum. Eller så har jag läst en journalist beskriva mötet med honom så. Det stod en skrivmaskin i ett tomt rum. Han nämner aldrig hur han skriver? Hur skriver man på en skrivmaskin när man vill flytta text och bearbeta osv. Han behärskar verkligen skrivandet som inte behöver göra sånt? Han måste skriva väldigt mycket tänker jag. Många papper som slängs. Skriva långsamt. Ihärdigt. Jag försökte skriva på Elin Wägners skrivmaskin när jag besökte ett residens på Lilla Björka men jag förstod inte hur man skulle göra. Fick inte bläcket att fastna på papperet. Backade bort från skrivbordet igen.

Ser framför mig hur du mortified backar bort från det hemska monster vi kallar analog verklighet.

Fint skrivet.

Texten är vardagen också, hans vardag. Kanske känns det upphöjt pga att han skriver bra? Eller jag vet inte, det här vill jag stryka. Nej, stryk inte. Ja, det är för att han skriver bra.

Jo han skrevar bra. Dagbok alltså. Att läsa om när folk random plockar hundskit är kanske inte alltid… eller jo fan. Egentligen är jag provocerad av hans upphöjdhet.

Vad har ni för minnen av honom som dramatiker? Som regissör?

Jag har aldrig sett nåt av honom, förutom tevedramatiken då.

Jag minns när jag såg en Norénpjäs (minns inte vilken, nån på hotellet?) och min kompis…Nej, det minnet har inget med Norén att göra.

Minns föräldrarnas tystnad när 7:3 flippade ur. Minns hur de flackade med blicken. Minns att 7:3 gick på TV och att det var lite förbjudet att se pjäsen i tv-version. Som att vi i publiken blev medbrottslingar. Har han någonsin svarat på vad han ville uppnå med 7:3? Jag var för liten för Personkrets. Önskar att jag hade sett den. Tror jag hade gillat den. Har aldrig vågat erkänna att jag älskar att drabbas av sån teater förrän typ NU! Jag önskar också jag hade sett den. Vill känna mig delaktig i den myten. Den uppsättningen har ju dessutom vakat (hovrat) (fladdrat) över svensk scenkonst och skådespeleri sedan dess, har den inte? Jag fanns inte i den världen, lärde mig inte om 7:3 eller Personkrets förrän långt senare. Känns som en hemlighet man inte helt fått tillgång till. Ja om en inte brydde sig om teater, alls. Jag gjorde inte det just då, alls. Men Skuggpojkarna såg jag typ tre gånger men jag hade fan en crush på Shanti, eller på hans utbrott på scenen för de va så jävla insp.

Shanti shanti. I lite samma tid kom Madonna med en låt där hon sjöng hans namn. Jag minns! Och jag minns hur liten jag kände mig. I publiken. Eller jag drömde om att få sådana utbrott. Ville du va Shanti? Jag har nog känt att han skulle vara nice att vara. Han är så i sin egen energi. Och kan få snygga utbrott. Fick du utbrott? Det dröjde några år men jag fick utbrott. Sådana där Tysk teater utbrott, så jäla gött. Och ibland saktades tiden ner under utbrotten och då kändes det verkligen som att jag var på en teaterscen och såg mig själv lite utifrån och framförde utbrottet inför en publik.

Word!

STINA VAR ÄR DU?

Önskar att jag kunde säga att det var ur den känslan som jag fick impulsen att arbeta med scenkonst.

Jag minns första gången jag såg en Norén-föreställning. Det var inte hans regi tror jag. Eller så var det det? Jag brydde mig aldrig om att kolla upp vem som regisserade, ville bara se nåt som Norén hade skrivit. Sigge Eklund satt på stolen framför mig och jag minns hur gott han luktade, vilket fint hår han hade. Lutade mig längre fram på sätet för att ta in Sigges hår. Tyckte pjäsen var långsam och tråkig.

Vem är Sigge?

Sigge är numera mest känd som en av Sveriges största podcastare (Alex o Sigges podd), men på den tiden var han kanske mer författare. Han älskar Norén lärde jag mig också sen. När jag fick höra nyheten idag var det bland det första jag gjorde, att kolla Sigges instagram. Han hade laddat upp en bild och skrivit “papi”. Inget mer. Jag förväntade mig en text.

HAHAHAHA!

Men… Papi? Spontant känner jag usch. Det är en grej i podden, att Sigge kallar Alex döda pappa för papi. Eller alla män man har sett upp till. Jag tycker det är distanserat och önskar han hade skrivit något på riktigt. Men han är väl i sorg, då får man inte klaga.

Minns barndomens tv-teater med Norén. Varför lät min morsa mig kolla på det? Kollade hon också eller bara du? Vad minns du från de tillfällena? Att allt kändes skit.

Personkrets är ju rolig, tror det är därför jag älskar den, skitrolig. Sedan är den astöntig ibland också. Tillgjord realism?

Det står i Dagens Nyheter att Norén är inspiration för yngre generationer av dramatiker. Har ni direkt inspirerats av honom?

Ja.

Ja.

JA! Alltså Lars Norén har framförallt inspirerat mig av alla svenska dramatiker. Lars Norén. Och Sarah Kane.

Samma här. Dom två. Innan jag visste vad dramatik var visste jag att dom skrev det.

Idag lärde jag mig att han fick en psykos i sin ungdom. Det är psykosen i hans ungdom som fått mig att respektera honom. Eller jag menar, att se honom som en vanlig dödlig, snarare.

Jobbiga tider. En tänker ju att shit covid kan få hålla på ett tag för efter det måste vi ta tag i Gretagrejerna och jag vet inte om jag pallar en till dokumentär om alla djur som bor på fattigstugan so to speak. Och Tigrar som hostar. Idag körde jag bil ba för att göra nåt, eftersom det är lockdown och jag blir galen. Tänkte ba: fuck förlåt Greta, förlåt. Och imorrn är det minnesdagen för Förintelsen. Tänk på döden i januari verkar vara grejen.

Mvh/ Rigmor Mortis

Jag har insett hur mycket jag älskar att köra bilen. Hur fri jag känner mig. Tyckt det varit en klyscha och inte fattat grejen (förutom att jag älskar att sitta i baksätet när pappa kör, men då är jag ett barn, inte vuxen). Men nu. Barnen hemma. Jag sticker iväg till Ica Maxi. Volymen på högsta. Nån dålig låt från radion. Och jag tänker att varför gör jag inte det här oftare, typ varje kväll? Jag känner mig ung. Jag känner mig cool. Jag känner mig levande. Jag känner mig som min ungdoms gangstergirl.

Det här är en hemlis men jag blir fett imponerad av unga killar i dyra bilar som kör alldeles för fort och har alldeles för hög musik. Det kittlar i fittan. Svart audi med tonade rutor. Jag vill att dom ska stanna och bjuda in mig och sen matar dom mig med knark. Och morgonljuset når aldrig in i bilen.

Jag var mer ledsen när Michael dog men jag är ändå ledsen, mer än jag trodde. Jag vill att Personkrets ska leva. Att den får fortleva, som julen. (rosslar) Personkrets must prevail!

Nu hittar jag inte Stina, VAR ÄR STINA NÅNSTANS? Blir jättestressad av att inte ha alla samlade på samma sida. Känner oro för att gruppen ska brytas upp. Stina var är du?!

VAR ÄR ALLA?!?

Här. Åh tack. Nu känns det bättre. Var var ni? Vad gjorde ni? Jag läste. Och skrev och kollar samtidigt på Skuggpöjkarna. Jag scrollade runt och läste er. Och googlade “lars noréns barn”. Ok, skönt att höra. Dricker vin. Då är du på plats, i din verklighet och Personkrets. Mår så bra av att se Ebbas lila markör också. Andas ut. Kände ett tag att tonen blev för teaterhögtidlig så jag var tvungen att läsa lite och så blev jag lugn. Vi är här. I vår vardag. Jag tror jag vill gråta. Nu är det Sara som saknas! SAAAARAAA! Nu Jag är för skör för det här! Kom hit!! Hon ser ju inte att du skriver här om hon inte är här. Nu gråter vi HALLå gud nu skriver alla samtidigt! haha i grupp! Åh detta är fantastiskt, det är som att våra händer flätas in i varandra när vi skriver såhär. Texten är helt färggrann och bara hoppar än hit än dit. ja och Nu är Mickael Nyqvist i rutan med solglajjer på, är fan säker på att han har glajjerna för att ingen ska se alla blinkticks han hade, saknar de där blinkiga jacken, fan va fint de va. det är svårt att följa med men men också ganska härligt och kul och det är okej. När ska vi få se vår Norénpjäs som vi skrivit? Haha vår Norénpjäs! På teve inom kort! Underbart!

VAR ÄR STINA!?

Tänker att det kanske finns någon tidningsjävel som skulle vilja ha den här texten som nekrolog (haha skrev monolog) Hahaha monolog/nekrolog. Jäkla narcissist.

SES DÅ! RIP LARS! Ja ät många kräftor on the other side, usch nu blev jag ledsen. Jag med. <3 Gonatt Lars. Godnatt och tack. Sleep tight. Puss.