Att se och att bli sedd
I Caen Amour förblir männen påklädda, och blir mestadels i ett feminint rörelseuttryck, medan kvinnan är avklädd och utforskar ett större spektrum av rörelsemöjligheter.
Caen Amour startar med att publiken guidas ett varv runt scenografin i mitten av Black Box teaters scen. Träkonstruktionen är fylld med en mängd objekt; veckotidningar, tvättmedel, brillo-lådor och sidenband. Allt tycks vara menat att väcka associationer, något som går som en röd tråd genom stycket.
Dance like nobody is watching
På framsidan av scenografin dansar Trajal Harrell, styckets koreograf, till en kavalkad av poplåtar. Publiken slår sig ner på kuddar på golvet, Harrell fortsätter, introvert och sökande. Som en tonåring som barrikaderat sig i sitt rum, men samtidigt pockar på uppmärksamhet. Uttryck och inlevelse ändras med musiken, som det gör när man dansar ”like nobody is watching.” Den klassiska raden ”the greatest thing you’ll ever learn is to love, and be loved in return” biter sig fast och hänger kvar.
Starten på mitten
Solot avslutas och mycket sköljer över publiken på kort tid: en godnattvisa, instruktioner om hur man kan röra sig i rummet, ett informationsark delas ut. Den som var rädd att inte förstå hootchie kootchie-referenserna nämnda i programmet får nu hjälp: en typ av magdans ur vilken både striptease och den tidiga moderna dansen springer ut från. Så annonseras det att det hela kan starta. Två män äntrar och lämnar scenen i en pågående cykel av gäckande solos. Med ornamenterade armar, vickande höfter och tunna tyger anspelar de på förförandekonstens växling mellan inbjudan och avståndstagande. Det leks med könsroller, exotism och sexuell exhibitionism.
Femininitet vs kvinnlighet
Det är som att styckets alla element, från rörelse till rekvisita, hålls upp framför publiken: se på detta, se det för vad det är. Något som understryks av att utövarna ofta håller i kostymerna istället för att ta på dem. När en manlig utövare rör sig över scenen med långa, slanka ben och i osynliga klackskor med en kavaj framför sig så blir inte kavajen ett plagg. Den blir något att ta ställning till, med alla sina associationer. Femininiteten och klackskorna är mer närvarande än om det hade varit en kvinna och ett par skor på scenen. När kvinnan dyker upp är hon naken – och i höga, knallrosa, klackskor. Männen förblir påklädda, och blir mestadels i ett feminint rörelseuttryck, kvinnan är avklädd och utforskar ett större spektrum av rörelsemöjligheter. Att vara feminin är inte det samma som att vara kvinna, och det som vi har lärt oss att läsa som femininitet har möjligen lite att göra med kvinnlighet.
Teksten er skrevet som del av prosjektet Dansekritikerrørsla og er støttet av Norsk kulturråd og Fritt Ord.
