Tredje og siste del av den svenske skribenten og regissøren Svante Aulis Löwenborgs intervjuserie med lederne for de programmerende scenene i Norge. I dag intervjuer han Kristian Seltun som har bakgrunn som sjef ved alle de tre scenene, Avant Garden i Trondheim, BIT Teatergarasjen i Bergen og Black Box Teater i Oslo. Idag er Seltun sjef ved Trøndelag Teater.
"Vi satt på en produkt som borde kunna dra mycket mer folk"
Publisert
5. april 2013
Sist endret
26. mai 2023
Tekst av
Del artikkel
https://scenekunst.no/sak/vi-satt-pa-en-produkt-som-borde-kunna-dra-mycket-mer-folk/
INTERVJU: Det er først de siste 10-15 årene at norsk scenekunst har fått virkelig betydning, et internasjonalt rykte og høy kunstnerisk kvalitet. Det skyldes ikke minst de programmerende scenene, mener Kristian Seltun.
Jag träffar Kristian Seltun som den siste i raden av chefer och får mig en riktig historielektion om norsk programmerande teater. Det ger perspektiv. Seltun menar att det inte är förrän väldigt sent, de senaste 10-15 åren, som norsk scenkonst har vuxit i verklig betydelse, fått bredare internationell ryktbarhet och hög konstnärlig kvalitet. Det beror till stor del på att det finns programteatrar. Tidigare var allt i ett uppbyggnadsskede, med BIT i Bergen som den mest profilerade scenen i förgrunden, för att den redan från början arbetade strategiskt med att förmedla perspektiv som man annars inte skulle ha fått kontakt med.
Internationellt har Baktruppen och Verdensteatret sedan lång tid tillbaka haft en stor betydelse internationellt, men också för att bygga en ny teatertradition i Norge. Man kunde enligt Seltun se det tydligt när Black Box Teater firade 20-årsjublieum. Då visades en film med utdrag från de 20 åren och man kunde då tydligt se ett estetiskt brott med Verdensteatret, de påverkade hela miljön.
– Under min tid på Avant Garden upprättade vi ett nätverk för scenkonst. Vi klarade att få en pott med pengar från staten, cirka 0,5 miljoner, inte mycket, men det fanns då utrymme för kompanier att turnera runt mellan dessa hus och politiskt skedde det utifrån argumentet att man då kunde spela inte bara fyra gånger på BBT, utan också två gånger på TAG och tre på BIT. Det blev nio föreställningar istället för fyra. Det fick vi gehör för.
När de lade ner nätverket 2008 var det för att visa politikerna att det är tre scener som fungerar självständigt i förhållande till varandra och fyller en viktig funktion i sin respektive stad och har en institutionell kvalitet i sig själva.
Internationellt nätverk
– Kulturdepartementet ville kalla oss för spelplatser. För oss var vi inte spelplatser, vi hade ett internationellt nätverk med en konstnärlig profil som visste vad vi ville. Det var viktigt att poängtera det för politikerna. Vi började kalla oss programmerande scener. Vi sade: “Nej, vi är teatrar! Fullkomna teaterhus, men vi ser helt annorlunda ut än de producerande teatrarna. Vi sitter på en massa kunskap som gör att vi absolut är värdiga nog att kallas teatrar.” Vi fick hjälp av Norsk Teater-och Orkesterförening, motsvarande Svensk Scenkonst, som konsekvent började prata om nationalteatrarna, landsdelsteatrarna, regionteatrarna, och så de programmerande teatrarna. Vi klarade att få språkliggjort oss själva som en kategori i förvaltningen.
– Det som var utmaningen var publiken. Vi menade att vi på BBT satt på en produkt som borde kunna dra mycket mer folk. Vi gjorde en diagnos, vi satte oss ner och analyserade situationen. Teaterspalten, där alla teatrar medverkar i en annons, blev ett exempel. Den läser folk. Så går man igenom spalten, men det faller en inte in att lyfta blicken bort till Black Box Teater, trots att vi spelar Ifigeneia av Finn Iunker på ett sätt som lika gärna kunde ha gjorts på Nationaltheatrets gruppstyrda scen Torshovteatret. Det var en ganska allvarlig insikt att vi inte var en del av teaterlivet i Oslo. Det fanns en stor teaterpublik som gick och såg en massa krävande föreställningar, kanske inte de mest spännande estetiskt enligt oss, men ändå specifika, och den publiken hittade inte oss. Varför inte? Vi hade egentligen inte något svar på det, annat än det helt naturliga, de hade helt enkelt inte upptäckt BBT.
"Jo, det har hänt något om The Wooster Group
spelar på Nationaltheatrets stora scen"
Samtidsfestivalen
– Men så hände något när Samtidsfestivalen skapades 2005, när Eirik Stubø var chef för Nationaltheatret. Då förstod vi att Nationaltheatret rangerade oss under Det Åpne Teater (i dag: Dramatikkens Hus) i viktighet. Det tyckte vi var intressant. Så när vi skulle vara med i 2007 års festival var vi tydliga med att föreställningarna skulle ha lika stor plats helt oberoende av spelplats. För om du har en festival så ska inte publiken behöva ta ställning till vilken teater den ska gå på. Då spelades ett gästspel från Tyskland på Nationaltheatret och så Tg STAN hos oss, och allt presenterades som lika viktigt. Då fick vi också till en horisontell övergången av publiken. Det finns ju en massa folk som aldrig skulle sätta sina fötter på Det Norske Teatret för att man spelar på nynorsk där, och för oss var det viktigt att man inte skulle ta ställning till sådana saker, utan att man skulle ha lust att se konst och sedan uppsöka platsen där den visades. Ett väldigt enkelt sätt att tänka. Det handlar om hur man presenterar sig själv.
Det tog ganska många år med hårt arbete? – Ja. Jag hade en otrolig uthållighet i förhållande till det när jag tänker tillbaka på det nu. Jag minns ju särskilt de produktioner som blev väldigt bra. Till exempel Verk Produksjoners uppsättning av Finn Iunkers Dealing With Helen, som i efterhand visade sig bli en väldigt bra produktion. Och så hade vi Verdensteatret som med Konsert for Grønland var en mycket stor händelse internationellt. Alla deras premiärer drog till sig mycket folk och gav mycket uppmärksamhet till teatern. Kristian Seltun summerar: – Det finns tre viktiga förutsättningar: Samtidsfestivalen, Nätverket för scenkonst och så tidskriften Norsk Shakespeare- og Teatertidsskrift. Om man ser på årgångarna 2004-2007, så skriver de alltid om Nationaltheatret, BIT, TAG och BBT. Det var väldigt viktigt för att förmedla det som faktiskt hände. När tysk regiteater intog Nationaltheatret så hade vi Forced Entertainment, Jan Fabre, Richard Maxwell, Tg STAN. Även grupper som Radiohole och Nature Theatre Of Oklahoma. Senare också Vegard Vinge och Ida Müller. Det reflekterades i tidskriften som höll en hög internationell profil. Och en viktig komponent är de unga studenter som reser så mycket mer idag än de gjorde förr. Det har blivit en större internationell orientering på Teaterhögskolan.
– Det faktum att The Wooster Group har spelat på Nationaltheatrets stora scen. Alla de som klagar på att teatern representerar något gammalt och att det inte händer någonting inom teatern måste försöka se det i ett längre perspektiv. Jo, det har hänt något om The Wooster Group spelar på Nationaltheatrets stora scen, säger Kristian Seltun.
Dette var tredje og siste del i Svante Aulis Löwenborgs intervjuserie. En kortere versjon av artikkelen er tidligere publisert i det svenske tidsskriftet Teatertidningen nr 1 2013.
Svante Aulis Löwenborg er oversetter, regissør, produsent og kunstnerisk leder for teater Cinnober i Göteborg.
