Fisk i torskefamilien. Tegning fra karenswhimsy.com

Torsk på nationalismen

INNLEGG: – Det chockerande för mig var att ingen av mina överordnade i organisationen såg något fel, skriver avtroppende direktør ved Trondheim kunstmuseum, Pontus Kyander. Innlegget har stått på trykk i Sydsvenskan.se 19.2, og er også sendt til Scenekunst.no.

”Hei, vet ikke hva du har gang i, men nå har du klart å få satt i gang et helvetes leven,” står det på mobilens skärm. Jag studsar till. Det är Suzette Paasche, min överordnade chef inom Museene i Sør-Trøndelag (MiST, Norges största enhet av sammanslagna museer), som skriver:

"Statsminister og kulturminister har ringt styreleder. Og jeg har fått tlf fra kulturdept. Det vises til at du har kalt Frp for nasjonalistisk parti. Og det kommer på trykk i morgen. Trodde vi var enige om at du skulle unngå dette frem til du slutter. Du får det på CV og det bidrar ikke akkurat til å styrke museet. Unødig!"

Det tar en god stund innan jag ens har en aning om vad hon talar om. Regeringspartiet Fremskrittspartiet (regerar tillsammans med Høyre), Norges motsvarighet till Sverigedemokraterna… Jag har nämnt dem i ett förord till Trondheim konstmuseums halvårsprogram för våren 2014, fast mest i förbigående, som ett inhemskt exempel på den våg av nationalism (andra epitet hade kunnat tillämpas, detta är ändå en relativt neutral politisk term) som sköljer över Europa idag. Så här stod det i förordet:

"Det chockerande idag är att nationalismen återvänt på global front. Det är nationalism i sin fulaste form, av det slaget som hävdar en överlägsenhet över andra, som säger ”vi är bättre, eftersom vi är rikare/äldre/yngre/demokratiska/är en republik/är ett kungarike/har en rikare kultur/har fler vapen/vackrare natur och bättre utsikter/är av en bättre ras”. Nationalism handlar inte bara om att vara tillfreds eller stolt över den man är och vad man uppnått, eller att tycka om en plats därför att det är en bra plats att leva på. Inom nationalismens ramar formas dessa stämningar till en ideologi, och den ideologin säger kort och gott: ”Vi är bättre”. I den meningen är inte norsk nationalism bättre eller sämre än någon annan. Den uppträder som vilken annan form av nationalism, och den rymmer samma uteslutande mekanismer. Nationalistiska partier – FrP är ett av dem – är farliga eftersom de relativiserar föreställningarna om mänsklig gemenskap, om mänskliga rättigheter, om likhet. De är en syra som äter våra själar, som eroderar vår respekt för andra – om dessa andra av någon anledning trampar samma mark som vi själva. Detta är vårt land, inte deras. Vi är stolta ägare till denna nation, det är inte de. Vi har rättigheter, det har inte de."

Les hele forordet her: http://www.scenekunst.no/pub/scenekunst/main/?aid=4868

Man behöver inte hålla med om denna beskrivning av nationalismen, och det kan hända att den halva miljon norrmän som röstat på Fremskrittspartiet är av en annan åsikt. Men jag företräder en från staten fristående kulturinstitution till vars uppgifter brukar räknas att utmana offentligheten, publiken och sig själv, och vara en aktiv del av det offentliga samtalet. Så brukar det stå i de politiska festtalen om kulturens frihet, och sådant understryker vi bland annat då vi söker pengar från statliga och andra organ. Man kan vara oenig, och debattera detta.

Men det är en helt annan sak när kulturministern Thorhild Widvey lyfter på telefonen. Att även statsministern Erna Solberg enligt detta och följande sms varit på tråden lyfter det hela en nivå, men Solberg förnekar bestämt all inblandning. Istället hävdar hon att det är hennes närmaste rådgivare Julie Brodtkorb som ringt sin bror, styrelseordföranden i MiST Rasmus Brodtkorb, för att berätta att kulturministern tänker ringa (ett okonventionellt myndighetsförfarande och korsvis ringande, och syskonskapet gör knappast det hela mer transparent). Sedan ringer alltså kulturministern. Vad som sägs kan ingen utom de samtalande veta, men Rasmus Brodtkorb ringer till MiSTs administrativa direktör Suzette Paasche. Vad de säger varandra kan heller ingen utomstående få reda på. Men jag vet vad som stod i mitt sms, och det var en chock.

Det chockerande för mig var inte att kulturministern ringt och att statsministern enligt det meddelande som följde var ”provocerad”. Det chockerande var att ingen av mina överordnade i organisationen såg något fel i att ministrarna företar undersökningar personligen eller genom sina kontor på sen kvällstid av vad som försiggår på ett regionalt konstmuseum som inte på något sätt är underordnat staten (och även om så hade varit inte ska styras av ministerhänder). Rädslan sipprar nedåt i organisationen, och det förefaller vara meningen att jag ska bli räddast av alla. Men bortsett från att jag redan sagt upp mig är jag van vid mediala stormar, och av någon anledning håller jag hårdare på verksamhetens integritet än någon av de andra i texten nämnda personerna.

Ingen räknar med att jag just den kvällen sitter i sällskap med en person som har det jag helt saknar, nämligen politiska och mediala försänkningar i Norge. Utan den omständigheten hade jag varit hjälplös. Det betyder att i stort sett samtidigt som detta famösa sms når mig, börjar det mediala och politiska tåget att rulla. Sedan dess har debattsidorna kokat i Norge. Statsministern har tvått sina händer, men kulturministern har oskyldigt förklarat att hon ”bara ville kolla fakta” och ”göra lite research”. Nu kallas ministern till Stortingets frågestund och till utskottsförhör.

Reaktionerna visar Norges styrka som demokrati, och att det offentliga samtalet fungerar även mitt under vinter-OS, då medier brukar vara paralyserade av skidlandslagets med- och motgångar.

Les resten av innlegget på Sydsvenskan.se: http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/torsk-pa-nationalismen/

RELATERTE ARTIKLER +

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *

 
SISTE SAKER