Logo Shakespearetidsskriftet

Et ambisiøst tidsskrift

ANMELDELSE: ”Eit av Europas beste teatertidsskrift” har Jon Fosse sagt om Shakespearetidsskriftet. Nå er årets første nummer på gata. Teaterskribent Barbro Westling i den svenske avisa Dagens Nyheter anmelder her nummer 4/12. ”Det som gör skillnad i Shakespearetidsskriftet är perspektivet, punkten varifrån man tittar ut”, skriver hun.

I Malmö, Sveriges tredje största stad, har man på huvudbiblioteket slutat prenumerera på Theater Heute. Ingen som läser den, påstår man i receptionen. Tyska teatrar ligger bara drygt 30 mil bort men läsa om teater, på tyska, det tillhör väl en utdöd kultur? I senaste numret av Norsk Shakespeare og Teatertidsskrift (nr 4/2012) ges i alla fall en av de Stora Tyska, regissören Peter Stein, rejält med utrymme (del 2 av Stein kommer i nästa nummer). Shakespearetidsskriftet är också en ambitiös tidskrift, betydligt mer så än svenska Teatertidningen, och är man ambitiös hamnar man gärna i det tyska, i den häftiga pendeln mellan brötig postdramatik och visuella tunga klassiker.

Föga förvånande slår Peter Stein ett slag för texten. Och börjar i tragedin. Men inget gammelmansknarr för det. Tvärtom diskuterar han tragedin som själva urtexten om paradoxen i att vara människa, hur denna text genom årtusenden (knappt) överlevt som skrift men nu finns inkorporerad i den europeiska teaterkulturen, i den skrivna dramatiken. Delvis tack vare det förmår vi tänka dialektiskt, i motsats till många andra kulturer. Perspektivet kan framstå som eurocentriskt men Stein syftar på något mycket konkret. Hur kan den flyktiga och föränderliga muntliga scenkonsten överhuvudtaget föras vidare? Översättas, tolkas, exporteras kan ju bara det som är nedskrivet. Avskaffar man texten avskaffar man också den europeiska teatertraditionen, varnar Stein.

Recensionsavdelningen i tidskriften, av både norskt och internationellt, håller hög och läsvärd kvalitet och har visst fokus på Ibsen. Jag fastnar särskilt för Camilla Eeg-Tverbakks analys av Rimini Protokolls En Folkefiende i Oslo – 100 % Oslo på Nationaltheatret. Kanske för att hon så grundligt vänder ut och in på kultgruppens och den relationella estetikens feelgood-faktor och samtidigt vågar notera dess begränsningar och att det nog ändå krävs mer än att ställa 100 ”vanliga personer” på scenen för att skapa ett ”konstverk”. 

I teaterlivet tycker man mycket. Om enskilda prestationer och om bra eller dåliga föreställningar. Mera sällan, för att inte säga aldrig, intas det några ståndpunkter i offentligheten när det gäller teater. Teatern är förvisso en liten och självbevakande värld, de internationella utblickarna gör den bara fläckvis större, men den blir heller inte större för att det saknas polemik och svängytor.
Det som gör skillnad i Shakespearetidsskriftet är perspektivet, punkten varifrån man tittar ut. Man skriver om det som har ägt rum, och alltså låter sig diskuteras, analyseras och ifrågasättas. Det gör en kritik värd namnet möjlig, vilket inte de evigt entusiastiska förhandsreportagen eller medhållande intervjuerna tillåter.

RELATERTE ARTIKLER +

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *

 
SISTE SAKER