En bättre plats

Black box'en på Rådstua Teaterhus är nästintill tom, sånär som på två stolar och texten ”A better place” som projiceras på bakväggen. Enligt programmet ska vi snart ta del av en föreställning som i aktiv dialog med publiken ska göra världen till en bättre plats. De vita bokstäverna som lyser mot den uppsluppna festivalpubliken inger hopp. Kanske är den här platsen, den här scenen, den här stunden ett bättre ställe att vara på än många andra platser vi skulle kunna vara på ikväll?

Förändring från botten och upp Jerry Killick och Davis Freeman gör entré, avslappnat jeansklädda slår de sig ner på varsin stol. Med sig har de också ett för Tromsøpubliken välkänt ansikte; violinisten och performancekonstnären Elena Yakovleva. Hon placerar sig i bakgrunden och spelar en trevande melankolisk melodi medan Killick och Freeman börjar prata. De hälsar oss välkomna till ”a better place” och berättar om bakgrunden till föreställningen.

Vi får veta att de två har jobbat de senaste sju åren för att stoppa klimatförändringarna, vilket de förstås inte har lyckats med, men arbetet har gjort att de känner sig tvungna att prata om problemet. Så de pratar på och hinner i de inledande tio minuterna prata om Fukushima och bristen på rapporter därifrån, radioaktiva hav och tonfiskar, Monsanto och deras genmodifierade produkter som utarmar jorden och driver indiska bönder till självmord, hur TTIP-avtalet (the Transatlantic Trade and Investment Partnership) snart kommer göra att vi snart får fler av Monsantos produkter här i Europa och Norge, det pratas om hur mycket mat som kastas, Nestlé får sig en känga och det får också matbutikerna och deras ta-två-betala-för-en-erbjudanden. Bland annat.

Yakovlevas ensamma fiol och videoprojektionen som nu föreställer en soluppgång ackompanjerar lågmält insisterande. Även om publiken bombarderas med tunga, och tidvis skrämmande fakta, så glider Freeman och Killick smidigt över från ett stort tema till ett annat, tonen är lättsam och tidvis nästan raljerande. Med uttalanden som ”don’t trust your politicans” och ”the supermarkets are trying to manipulate you” balanserar de ibland också på gränsen till att bli konspiratoriska och ty till populistiska förenklingar.

De avslutar sin inledning med påståendet om att initiativ till förändring inte bör komma ovanifrån, men växa nerifrån och upp i systemet. Det är ett påstående som appellerar bra till dagens publik som består av Vårscenefestbesökare som har firat 1:a maj en hel dag. Flera av oss har både gått i tåg, ätit kakbuffé i festivalcaféet och deltagit i protestviseallsång. Publiken är redan mer än varma i kläderna, och det ska visa sig att Killick och Freeman nog är mer vana vid att uppmuntra publiken till att delta, än till att få den att hålla tillbaka.

Planerad klumpighet Övergången från den faktaspäckade inledningen till den första interaktiva uppgiften går via ett par överraskande vändningar där metagreppet tas i bruk. Freeman menar att fiolmusiken är för deprimerande och Yakovleva och hennes fiol sänds av scenen, efter att hon får betalt i kontanter. Freeman och Killick spånar sedan vidare på hur de ska fortsätta föreställningen, och jag känner att det inte fungerar att gå från den icke-fiktiva inledningen till agerande förklätt till liksom-improvisation där utövarna påstår sig inte veta hur de ska fortsätta kvällen. Men Killick är enig, han anklagar Freeman för att försöka lura publiken, de spolar tillbaka, hämtar in Yakovleva som har hunnit köpa sig ett glas vin, och spolar sig snabbt fram i föreställningen igen tills de landar i ett sätt att kunna fortsätta föreställningen på ett vis som inte känns påtaget för varken utövare eller publik. Det är varmt humoristiskt utfört, och jag gick rakt i fällan.

Foto: Lena Killingsdalen

Ring någon annans vän Efter att utövarna själva har demonstrerat ett par exempel från scenen så får vi i publiken i uppgift att byta telefon med grannen, ringa en person i kontaktlistan och be dem komma med ett förslag på ”one action that would make the world a better place”. Ordet ”action” blir viktigt, det ska vara handfast och konkret att utföra, och om vi inte får svar som vi är nöjda med så ska vi fortsätta gräva. Vi får tio minuter på oss. Publiken är inte svårbedd, tveksamheten håller inte i sig särskilt länge och snart är salen full av publikdeltagare som artigt och presenterar sig för främlingar i telefonen. De flesta som blir uppringda verkar också mer än gärna än komma med förslag, och många goda samtal tycks pågå runt omkring i rummet. När de tio minuterna har gått får de som vill dela med sig av förslagen de fått, och det kommer upp många händer i luften.

Förslagen har varierande tematik och omfång, från små konkreta tilltag som att ge 200 kronor till jordbävningsoffer i Nepal och att aldrig slänga något på marken – till det större målet att hitta botemedel för cancer och den mer abstrakta aktiviteten att resa den längsta vägen som överhuvudtaget är möjligt genom universum från din hjärna till ditt hjärta. Alla förslag antecknas simultant av en tekniker och projiceras på bakväggen. De flesta vill dela med sig av förslagen som de har fått in, och Freeman får tillslut sätta punkt när ett drygt 20-tal förslag är listade.

Förlorad kontroll Nästa steg är att vi ska reducera förslagen till fem stycken genom att diskutera oss fram till vilka vi helst vill behålla, och det är här föreställningen börjar flyta ut och utövarna tappar kontrollen. Den engagerade publiken vill helst inte stryka något alls, många vill hellre lägga till, och det kommer istället in nya förslag och omformuleringar av de som redan står på väggen. Publiken den här kvällen består till stor del av scenkonstnärer och/eller (politiskt) engagerade personer som inte drar sig för att ta till ordet, eller för att testa förslaget ”walk in another persons shoes” i praktiken för den delen. Det är härligt uppsluppet i början, men blir efterhand bara långdraget. De som sitter på de främsta raderna har naturligt nog lättare för att delta i samtalet som blir allt mer avslappnat på gott och ont, medan vi längre bak börjar tappa engagemanget efter en stund.

Killick och Freeman törs inte helt genomföra sållningen av förslag, och skulle ha tagit tydligare ledning och klargjort premisserna från början. De lyckas inte heller helt hämta in oss när det hela börjar flyta ut. De skämtar och spånar vidare kring förslagen, vilket ibland är väldigt underhållande, men de känns inte helt förberedda på att improvisera i den här ramen, och det hela försvinner många gånger ut i onödiga digressioner som drar ut på det hela ännu mer. Det pirrande engagemanget, som var på topp under telefonsamtalen och strax efter, dalar och föreställningen blir obalanserad. Den här delen tar oproportionerligt lång tid, och jag känner mig inte helt trygg i utövarnas händer eftersom de inte verkar veta hur de ska gå till avslut.

Tillslut ges idén om att skala ner till fem förslag upp, föreställningen har gått långt över tiden. De cirka tio förslagen som står kvar på skärmen läses genom en efter en, och vi får räcka upp handen på de förslag som vi vill förpliktiga oss till att utföra. Alla förslag läggs sedan upp på en hemsida, adressen glöms bort att nämnas, men vi uppmanas att lägga upp bilder på oss när vi utför aktiviteterna. Freeman och Killick landar på de två stolarna igen, bakom dem projiceras nu en solnedgång. Vi får höra några sista ord om hur vi inte ska låta oss styras av de som inte vill det samma som oss, hur vi ska vara rädda om naturen som inte nödvändigtvis älskar oss lika mycket som vi älskar den och att ”love without care” inte är mycket värt. Solen i bakgrunden, och scenljuset, går ner – tre kvart senare än de 60 minuter som var angivna på biljetten.

Let’s do preaching! Publik, moderator och utövare enas i att after-talken ska hållas kort, de flesta verkar liksom jag känna sig mätta på prat om att rädda världen. Ett par gånger under föreställningen har jag haft känslan att tonen blir för uppfostrande, jag känner mig lite skriven på näsan. Moderator Tale Næss konfronterar också Killick och Freeman med att de har blivit anklagade för att vara predikande, och att det kanske kan vara berättigat. De säger sig eniga, och att de har valt att möta kritiken med att verkligen gå in för att predika – ”ok, let’s do preaching!”.

Att det är ett aktivt val gör det lättare att svälja den tonen i föreställningen, så jag är glad att det arrangerades after-talk så att jag fick veta det. Det mesta har blivit sagt under föreställningen, så samtalet blir kort, och avslutas efter några tack från ett par begeistrade publikdeltagare.

Föreställningens koncept är fint utformat, engagemanget är tidvis väldigt högt, och det är synd att Freeman och Killick inte lyckades hålla kontrollen och framdriften genom hela föreställningen. När jag kommer ut från salen är jag mest trött och lättad, men föreställningens själva tema sitter i. Jag har förpliktigat mig till ett par tilltag som jag känner mig övertygad om att jag kommer att genomföra, och jag tror banne mig också att jag ska undersöka vad TTIP-avtalet egentligen innebär och vad det kommer att få för konsekvenser.